”Min frid ger jag er”

Det är så märkligt, jag minns hur vi satt där på Karlskoga Folkhögskola för bara drygt två månader sedan, och var så rädda för allt vad denna vår skulle innebära. Jag fick ont i magen vid blotta tanken på det, och vid vetskapen att jag antagligen skulle behöva både predika och undervisa, jag var livrädd. Nu plötsligt är vi mitt i det, vi vittnar, håller andakter, undervisar och predikar om vartannat, ofta med inte alls lång förberedelsetid. Vi får deala inom gruppen om vem som ska ta vad och när, inte längre för att ingen vill utan tvärtom, vi alla tycker det är superspännande! Ja, åtminstone fram tills dagarna precis innan det är dags, då sätter ångesten in. Då är stressen där, och den egna längtan att Gud ska tala när VI tycker det passar. Då prövas tålamodet rejält. Det känns som att vi ständigt slänger oss ut från en trampolin, rakt ner i en tom bassäng, och det enda som finns är att förtrösta på Herren och lita på att Han fyller upp bassängen med vatten under fallets gång. Att vara så totalt beroende av Gud är så fantastiskt och härligt, och samtidigt så fruktansvärt, fruktansvärt jobbigt! Att släppa kontrollen, lämna över ratten och låta Jesus leda. Att överlåta sig helt. Det är en kamp och en ständig bön, att lita på att Gud fyller i där vi brister. Men kanske främst så är det ju så otroligt spännande, och leder till ett liv fyllt av häftiga äventyr med Herren!

Det är inte sällan jag slås av skräcken och tomheten vid tanken på ett liv utan Jesus. Hur skulle det se ut? Var skulle jag vara? Vari skulle jag finna meningen med livet, den där djupare meningen som handlar om något mer än bara stundens glädje och tillfredsställelse? Om något mer än det ständiga sökandet för att fylla tomheten i bröstet och finna en tillfällig frid. Jag kunde inte vara mer tacksam för att jag fått lämna den förvirringen bakom mig, för att jag fått gå in i något nytt i livet. I det senaste har jag ofta tänkt på den fråga Petrus ställer till Jesus i slutet av Johannesevangeliets 6:e kapitel, då Jesus frågat om också lärjungarna vill gå sin väg. ”Herre, till vem skulle vi gå?”. Det har blivit lite av en ny favoritvers för mig, just för att samma fråga ekar i mitt hjärta. Herre, var skulle jag ta vägen utan din kärleksfulla famn? Det är i Jesus jag funnit min frid och min glädje, genom Honom har jag fått ett levande liv och genom Hans ord har jag funnit mål och mening med det livet. Genom Honom vet jag hur jag vill leva det.

Tacksamheten flödar över i mitt hjärta och längtan brinner där som en eld. Längtan att få se människor som är lika trasiga som jag var finna sin frid i Jesus och få känna hur Hans kärlek helar deras själ. Det är därför jag vill ägna mitt liv åt Jesus, för att sanningen ska få sätta människor fria.

Som avslutning vill jag skicka med Dig en vers ur Bibeln.

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” – Joh 14:27

Gud vill få älska Dig med sin himmelska, faderliga kärlek och ge Dig en frid som består. Vill du ta emot den?

Med hopp, kramar och kärlek,

Moa

Bara Du

Ingen som Du Gud kan ge mig frid och mening med mitt liv
Det enda som betyder nåt är att söka Dig och se Dig som Du är

Bara Du kan möta all min längtan
bara Du kan andas liv i mig
Bara Du ger glädjen som är evig
bara Du hör mig när jag ber

Fader jag älskar Dig kom rör vid mig jag längtar efter Dig
Din härlighet förvandlar mig
låt Din kärlek genomströmma mig

Bara Du kan möta all min längtan
bara Du kan andas liv i mig
Bara Du ger glädjen som är evig
bara Du hör mig när jag ber

Jag har sedan i tisdags varit i Habo, på Framtidens Evangelister. Det var andra gången jag hade förmånen att få vara med där, och jag är så tacksam! Det var fantastiskt. Att få komma samman med så många unga människor som vill så mycket för Jesus i vårt land. Att mitt ibland oss få ha massa vana, tjänande evangelister som med år och år av erfarenheter vill stötta oss och ge vidare det de har. Att få uppleva Guds närvaro så starkt och ana att Han har så stora planer, för oss och för vårt land. För vår värld. Det inger så fantastiskt mycket hopp! Det inspirerar och gläder och göra mig så tacksam, så väldigt tacksam att jag får vara med.

Hoppas att du mår bra!
Med kärlek
//Moa

Ett Helt liv med Jesus

Jag sitter just nu i vår soffa här på Donsö med massor av filtar virade omkring mig, alltid lika frusen! Jag har idag varit i kyrkan, där jag och Sara fick vara med och ha en stund med konfirmanderna. Vilken stund! Helt underbar. Tanken var att vi och fler med oss som också var inbjudna skulle dela lite med konfirmanderna om hur våra liv med Jesus sett ut, erfarenheter av Honom och hur Han lett oss. Det tackar man ju inte nej till! Att få dela med sig av något så värdefullt. Bland oss som var inbjudna fanns en man med en lång livshistoria bakom sig, och jag blev alldeles tagen av att höra honom berätta. Han föddes mellan två världskrig, och berättade om hur det var att växa upp under den tiden, något som är så långt ifrån dagens verklighet. Han berättade om hur han som 15-årig grabb förlorat sin bästa kamrat och fler därtill på grund av kriget. Hur de varit ute med båten och fiskat, plötsligt hamnat i ett minfält och inte haft en chans då hela båten exploderat. Hur han själv när han under samma tider jobbade som fiskare en vanlig arbetsdag blev anfallen av krigsflygens kulsprutor. En verklighet vi idag inte ens kan föreställa oss. Men det som grep mig mest var denne mans stora kärlek till Jesus, hans förtröstan i Herren. Att få höra om hur han genom alla svårigheter i livet knäppt sina händer och vänt sig till sin Gud, den ende som kunnat hjälpa. Hur han trots svårigheterna alltid fortsatt knäppa sina händer, förtrösta på sin Herre. Det var verkligen så inspirerande, ett sådant privilegium att få ta del av, och en sådan underbar syn att få se hur hela han verkligen strålade av Jesus. Det var så tydligt, hela hans uppenbarelse vittnade om att här var en man som levt sitt liv med Jesus. Ett helt liv med Jesus. Jag hoppas att jag alla mina dagar ska få minnas den här mannen, för Jesus rörde vid mig genom honom. Jag vill få minnas hans berättelse och hans glöd och stora kärlek, och få fortsätta inspireras av det. Jag vill få ta rygg på honom. Tänk, vilken grej, att få tala med människor som vet vad livet handlar om för att de redan levt det så länge. Jag ber till Gud att Han ska fortsätta välsigna den här mannen, så han får fortsätta vara till välsignelse för andra.

Jag skulle också vilja dela något här som jag delade med konfirmanderna. En kväll som betytt oerhört mycket för mig i mitt liv och som jag för bara några veckor sedan blev extra påmind om på ett sätt som fick mig att bli ännu mer tacksam över den. Detta var för snart 2,5 år sedan, jag hade tagit studenten bara några månader tidigare och var 19 år gammal med stora sår i både hjärta och själ. Mitt liv var trassligt och tungt, relationer till människor omkring mig var komplicerade och såg inte ut som jag önskade, och jag spenderade mycket tid åt att gråta. Jag var helt ur balans, hade tappat bort fokus, inte minst i min syn på mig själv, och jag var väldigt förvirrad. Jag trivdes helt enkelt inte med hur mitt liv såg ut, men visste inte hur jag skulle göra för att vända rätt allt som jag tidigare råkat vända fel på. Så en helg i september åkte jag iväg till mina kusiner för att få lite kvalitetstid, och på lördagskvällen bestämde vi oss för att gå till kyrkan. Jag var inte särskilt ofta i kyrkan under den här tiden, jag hade inget kristet sammanhang, ingen kristen gemenskap. Jag längtade väldigt mycket efter mer av Jesus i mitt liv men hade svårt att förstå hur jag skulle få livet med Jesus att gå ihop, hur jag skulle få det att passa in i den värld jag fanns i. Under den här tiden hade kyrkor alltid en väldigt speciellt effekt på mig: så fort jag kom in i en kyrka fylldes jag alltid av ett sådant lugn, en sådan frid i själen, jag blev rofylld och kunde ofta se saker klart framför mig som jag vanligtvis i andra fall bara såg i en enda dimma, ett stort virrvarr av tankar och känslor. Jag är idag inte förvånad att kyrkan alltid påverkade mig på det viset under den tiden, jag vet ju att Guds ande verkar så, men då var det alltid lika stort och värdefullt var gång det hände. Även denna kväll blev det just så, och jag satt där den kvällen och såg plötsligt framför mig alla de bitar i mitt liv som inte var som jag önskade, såg hur jag trasslat in mig i livet och var tvungen att börja ta tag i allt och göra något åt det om jag inte ville helt gå under, strypas av tillvaron jag fanns i. Jag satt hela den kvällen och kämpade mot tårarna som bara brände. Just den här kvällen var en man från Australien där och pratade, och vid mötets slut hände det sig att vi satte oss och pratade han och jag, och han ville be för mig. Jag visste att det var just precis det jag velat och behövt hela kvällen, men ändå hade jag försökt kämpa emot det, och verkligen vägrat att själv närma mig honom först. Så tillslut kom han fram till mig, frågade om han fick be för mig och jag kapitulerade. Det enda jag sa till honom den kvällen var att mitt liv var rörigt och att jag hade det kämpigt, och sedan började han tala rakt in i mitt liv. Allt det som jag hade suttit och kämpat med under kvällen, alla tankar jag tänkt om vad jag behövde ta tag i, det sa han till mig, utan att jag sagt ett ord till honom om det. Han talade om hur mitt liv såg ut, hur mina relationer såg ut och hur min självbild såg ut. Han sa saker som han aldrig någonsin skulle kunnat veta, det var inget generellt trimstrams som hade passat in vem han än sa det till, utan det var personligt, rakt in i mitt liv. För mig var det helt uppenbart att det var Gud som talade genom honom. Att det var Gud som såg mig genom honom. Att det var Gud som visade hur mycket Han brydde sig, genom den här mannen. Det blev något oerhört stort för mig, som verkligen påverkat mitt liv sedan den dagen. Jag fick förstå att Gud såg mig i det jag befann mig i, Han såg hur jag led, såg mina tårar, och Han önskade mig något bättre. Han ville att jag skulle må bättre och Han ville hålla mig i handen och hjälpa mig påväg mot just det – något bättre. Jag åkte hem efter den helgen och jag tog tag i mitt liv. Jag började reda upp allt det som var trassligt, och jag fick börja må bättre och bättre. Men det bästa var att jag fick förstå att Gud ser mig och söker mig, och att Han vill vara med mig. Jag började söka Gud på ett nytt sätt efter den kvällen, och jag bär det minnet med mig som ett viktigt avtryck i mitt liv. Gud älskar mig.

Det häftiga som hände för bara några veckor sedan som fick mig att ännu mer förstå Guds storhet i detta möte, det var att jag träffade en man som också var med den kvällen, och han berättade något för mig. Den här mannen kände också att Gud sökte mig den där gången, och hade också tänkt att han ville be för mig, så även vi pratade lite under kvällen, men mer generellt. Efter helgen däremot så fortsatte han hålla lite kontakt med mig, bara för att se hur jag mådde och hur det gick för mig. Så fint av honom. Nu hade vi i vilket fall som helst inte setts eller hörts på säkert två år eller mer, men så var vi på samma gudstjänst helgen för tre veckor sedan. Det han berättade för mig då var att den här mannen från Australien hade någon sorts konferens i Norge som han skulle till veckan efter helgen då vi träffades, och det var hela anledningen till att han över huvud taget befann sig i Norden. Medan han då ändå var i ”trakterna” så lyckades församlingen i Finspång få dit honom för ett möte de också. Tydligen blev dock hela den här konferensen i Norge inställd för hans del, och han åkte hem till Australien igen, så det i stort sett enda han hann uträtta här uppe var det mötet i Finspång. Vad jag tror så hade han ALDRIG åkt så långt om det bara vore för ett sådant litet möte i en så liten stad som Finspång, där det bara var ett 50-tal personer där och lyssnade, men Gud lyckades få dit honom ändå. Det blev så stort för mig, hur Gud verkar. Hur Gud såg till att han fanns där den kvällen för att möta mig. Just den hösten, just den helgen, just den kvällen. Just den staden, just den kyrkan. Just mig. För mig blev det ännu en påminnelse om Guds godhet, om Hans storhet. Om att Han verkligen sökte mig då, att Han hade stämt möte med mig trots att jag själv inte visste om det, inte ens anade…

Jag är så enormt tacksam för att jag fick den där kvällen med Gud den hösten, och med att berätta detta vill jag skicka med en påminnelse och en uppmuntran: Gud sökte mig. Han söker dig också. Gud såg mig och mitt hjärta. Han ser dig och ditt hjärta också. Gud ville hjälpa mig genom svårigheterna. Han vill hjälpa dig också genom dina svårigheter. Gud lät mig få se Hans kärlek den kvällen. Han vill att också du ska se den kärlek Han har för dig. Du behöver bara säga ditt ja, hur litet och tveksamt det än är. Öppnar du ditt hjärtas dörr minsta lilla på glänt så vill Han flytta in där. Kom ihåg det, han till och med led och dog bara för att få umgås med dig. Det är stort.

Med kärlek och en önskan om frid i ditt liv,

//Moa

Våga det nya, Tro det urgamla

Härom veckan gjorde jag en god gärning, utan att tala om det för någon. Det gjorde ont i mig i efterhand, att inse hur svårt jag faktiskt tyckte det var att vara snäll mot någon utan att efteråt få se personens glädje och tacksamhet, utan att få den bekräftelsen, klappen på axeln som sa att jag var en bra människa. SÅ gärna som jag ville få tala om vad jag gjort, bara för att personen ifråga skulle veta om att jag varit snäll. Det räckte liksom inte att jag själv visste att jag gjort något som hjälpte någon annan, jag ville att andra också skulle veta. Jag ville helt enkelt bli omtyckt för det. Det gav mig verkligen en tankeställare, en anledning att börja fundera. Jag tyckte inte om vad jag såg i mig själv den dagen, att så mycket i att göra något gott handlade om vad andra människor tyckte, att få egen bekräftelse i att jag är en god människa. Jag bestämde mig för att fortsätta göra goda gärningar utan att tala om det för någon, uppenbarligen är det något jag behöver jobba på.

Förutom mina inre karaktärskamper är det nya stora som hänt i mitt liv att jag gått och blivit öbo! Jomenvisst. Jag har flyttat till Donsö, en liten ö ute i Göteborgs södra skärgård. Det är en såndär liten ö som är så liten att den är bilfri, där alla gator är små och slingriga och ser precis likadana ut. Där man går vilse konstant och där de som jobbar på ICA, efter att man besökt dem två gånger, frågar om det kanske är så att man är ny på ön? För att inte tala om de som kör ångbåten (det är så färjan kallas härute har jag fått veta), som kan tala om för polisen vilka som rånade Konsum, bara för att de var de enda personerna på båten de inte kände igen. Här använder man ord som knappast räknas som svenska, och folk tar sig fram på flakmoppar och i golfbilar. Ska jag vara ärlig så hade jag i förväg tänkt att jag antagligen skulle gå och bli tokig här ute. Sitta fast på en ö och alltid behöva passa de enligt mig alldeles för få tiderna för färjan för att kunna ta mig härifrån eller tillbaka hem. Att aldrig kunna ta bil, att behöva åka spårvagn i evigheter för att komma ut till färjeläget och att inte ha mer än ett litet ICA kallat Yngves Livs nära till hands. Jag som snabbt vill kunna ta mig dit jag ska, som vill kunna träffa alla samtidigt och vara på alla olika platser på en och samma gång. Fläng-Moa, fast på en ö. Jag måste säga att denna ö överraskat mig positivt, och mer än så. Vilken ö! Här är verkligen idylliskt, och jag tror för det mesta att jag hamnat i nån ny Astrid Lindgren-saga. De slingriga små gatorna som är HUR mysiga som helst, trots att de alla ser likadana ut och jag går vilse minst en gång om dagen. Lilla Yngves där alla hälsar på alla och man alltid träffar någon man känner igen (redan!), och om inte annat blir igenkänd för att man är slonke (icke ö-bo). Det konstiga språket och dialekten som får mig att säga ”Va?” typ hundra gånger om dagen. Flakmopparna och golfbilarna som hemma hade varit RÅtöntiga och genast fått folk att snacka konstigt om en, men som här är superkuliga och får mig att som ett barn skratta högt under hela min åktur, lyckligt sittande på ett kallt och skumpigt flak ihop med mina lika lyckliga teammedlemmar. Jag inser dessutom att lugnet här ute, och avskildheten från resten av storstaden Göteborg, kommer att göra mig väldigt, väldigt gott. Jag uppskattar det, och det rör vid min själ. Men det allra bästa med ön och det som fått mig att förvånas gång efter gång är människorna. Här finns en helt annan kultur, och jag har nog aldrig förr blivit så varmt välkomnad någonstans som här! Alla är goa och glada och sociala och så glada att se oss, och redan efter tre dagar hade vi fått inbjudningar till ett flertal hem för att äta mat. Underbara människor, och ett helt underbart gäng ungdomar. Coola.

Kanske ni undrar vad jag gör här? Jag kör en favorit i repris och gör ännu en Våga Tro-termin, samma kurs som jag gick förra våren. Ingen är mer förvånad än jag över att det blev så, det var inte alls de planer jag hade för den här våren, men tydligen var det Guds planer. Och som vanligt, Han fortsätter att veta bäst och jag känner att jag hamnat rätt. Detta kommer bli en fantastisk vår, det känner jag i magen! Fantastisk och oerhört läskig och jobbig på samma gång. Trots att jag går samma kurs som för ett år sedan ser dock det hela väldigt annorlunda ut denna våren. Jag är nu i ett reseteam, som kommer resa runt till olika församlingar i distriktet, men huvudsakligen finnas i tre församlingar här i Göteborg – Kortedala, Redberg och hemma på Donsö, missionsförsamlingar alla tre. Jag bor och jobbar ihop med två helgoa tjejer som jag just nu håller på att lära känna, jag har en känsla av att de kommer få ha ett stort inflytande på mig och att de kommer få lära mig mycket om lärjungaskap. Gott! Fantastiskt med sådana människor. Boendet är en liten lägenhet som sitter ihop med en villa där två underbara öbor bor och skämmer bort oss genom att vara fantastiska hyresvärdar. Mitt liv glänser mot mig helt enkelt, och jag hoppas på att få reflektera lite av det ljuset! Det kommer ju faktiskt från Jesus alltihop, och Honom önskar jag jag kunde sprida till alla. Jag är tacksam.

Jag hoppas att du som läser detta mår bra, och att du någonstans långt inom dig känner att det finns någon som söker dig, som vill dig allt gott. Som vill få återupprätta, laga och älska.

Med Frid, Kärlek och Välsignelser!

//Moa

En förväntan fylld av längtan

Ett nytt år. Igen. 2013, att du redan nått oss! Jag är alltid lika förvånad då vi går in i ett nytt år över att det vi befunnit oss i redan hunnit nå sitt slut. Jag vet att jag låter gammal när jag påstår det, men åren verkligen springer förbi, och faktiskt, de går allt snabbare för var första januari som anländer. Jag firade vårt nya års ankomst i ett hus i Tuve, i Göteborg, och jag insåg att jag verkligen tycker om Nyår. Under hela min uppväxt har det varit en festligheternas dag, en dag då man fått umgås med familj, släkt och vänner. Det var en dag att vara med de man älskade. Det var dessutom ofta en dag som i fler bemärkelser var speciell, och extra spännande. Kanske fick vi barn sova över hos bästa vännerna på andra sidan gatan, eller kanske var favoritkompisarna från Horketorp på besök hos oss, eller så kanske vi själva fick fara iväg, åka till Sonstorp och umgås med fina kusinerna hela dagarna. Det var dessutom en dag som innehöll så mycket förväntan, en förväntan som fick mig att gå på helspänn hela dagen – det kändes i luften att något stort var på gång. Visst handlade en del om det roliga sällskapet och om den extremt goda maten som åts kvällen lång, men framför allt tror jag det handlade om fyrverkerierna. Vårt hus här hemma på Byggmästaregatan är alldeles perfekt placerat för nyårsfirande – både huset och gatan ligger på en kulle. Tack vare detta kan vi hemifrån oss se alla fyrverkerier i hela Degerfors, och i Degerfors smäller det inte lite, det vill jag lova er. En lång, lång stund fick vi stå där ute på gatan, och bara titta och förundras. Allt sprakande ljus som i kaskader av färger spreds över den mörka natthimlen, alla höga ljud och ögonen som ivrigt och ständigt bytte fokus för att fånga alla de vackraste skådespelen. Jag var tacksam när jag stod där i Tuve häromdagen, för det visade sig att det även där bjöds på ett ordentligt firande på himlen. Det var där och då, ute på gräsmattan och med regnet fallande över mig, med ett leende som spred sig genom hela min insida och med en rent barnslig lycka över allt det vackra jag fick se, som jag kände av den stora förväntan jag fortfarande nu, då jag inte längre är ett barn, uppfylldes av i den stunden. Det var precis just sådär festligt som det ska vara, och jag hade kunnat springa flera varv kring huset i min stora iver medan vi väntade in de sista minuterna innan det nya året tog sin start. Jag förstod att fyrverkerierna som startat i förväg hade sin roll i det hela, men jag förstod också att min förväntan genom åren flyttat sitt fokus. Det var inte längre själva smällarna, ljusen och färgerna som var det mest spännande, som fångade min blick och min förväntan, utan det som fanns bakom. Det jag också ofta ser upp mot himlen för att fästa blicken på – min Gud. Vad har Gud planerat för mig detta året, år 2013? Vad är Hans planer, vad vill Han lära mig och var vill Han föra mig? Jag ser fram emot året, med spänning, och ser fram emot att ännu en gång få stå där vid nästa årsskifte, se upp mot himlen och då bära svaren på de frågorna. Det känns bra, att officiellt få lämna något bakom sig, och gå in i något nytt, även om jag för alltid kommer bära med mig året som passerat i mitt hjärta. Det kandiderar om titeln ”Bästa Året i Livet”, tillsammans med 2011, och jag hoppas och ber att 2013 också ska få ta sin plats där under. Jag vill fylla året med värme, kärlek och skönhet. Med tro, förtröstan och tillit. Med gemenskap, och en närvaro för andra, en längtan att dela. Det är vad jag önskar alla, faktiskt alla, för det år som ligger framför oss.

Jag hoppas att ni alla fick en lika fin start på året som jag fick, och för er som inte fick det vill jag skicka med en tanke: Det finns någon som stod bredvid dig även om du inte kände det. Han har planer för dig det här året även om inte du har det. Han vill vara din vän även om du inte tycker dig behöva Honom, och Han ser dig när du känner dig osedd. Du är älskad, och kommer alltid att vara det. Så mycket mer än du förstår.

Med kärlek och en önskan om frid

// Moa

Reflektion, onsdag 14 november

Jag vill dela ytterligare ett av alla de inlägg jag har i mina dagböcker från Kongo, tankar framåt slutet av skoltiden.

Reflektion                                                                            Onsdag 14/11-12, Matadi

Inte ens en vecka kvarstår av skolan. Idag är onsdag, 14 november, och jag har varit i detta landet i drygt elva veckor. På måndag avslutar vi skolan med en dag av packning, städning och på kvällen en sändningsgudstjänst. Sedan är det slut för Apg29 för denna gången. Tidigt tisdag morgon ger vi oss av mot Kimpese, där våra vägar sedan går åt olika håll. Somliga far tillbaka till Louzi, andra stannar i Kimpese, och vi svenskar ihop med några fler fortsätter mot Kinshasa. På torsdag kväll lyfter vårt plan som för oss hem till ett Novembersverige, och vi landar i kylan på fredag förmiddag. Det känns verkligen märkligt, hur har vi plötsligt hamnat i slutet av våra tre månader här? Tiden har verkligen sprungit iväg.
Jag frågar mig hur det kommer bli då vi kommer hem. Jag vet att jag längtar, det ska bli fantastiskt skönt att få träffa alla de människor jag älskar igen, alla de jag saknat så mycket, och det ska bli underbart att få äta något annat än de tio olika maträtter vi nu gått runt på i tre månader. Så många nätter jag drömt om svensk mat! Samtidigt vet jag att jag fasar för att behöva åka hem. Jag kommer sakna det här landet, de här människorna och den här skolan. Något alldeles vansinnigt kommer jag sakna det, och om sanningen ska fram känner jag mig lite rädd. Rädd för att det ska vara lika jobbigt att komma hem denna gång som det var då jag för ett år sedan kom hem från Ecuador. Rädd för att jag inte ska veta vad jag ska göra med min tid, rädd för hur jag ska reagera på den kulturkrock  det kommer bli att plötsligt igen befinna mig i kalla Sverige.
Jag vilar ändå i vissheten att Gud har en plan och en fortsättning. Det är Han som kallat mig hit till Kongo, och det är Han som nu kallar mig hem igen. Det är dags helt enkelt, att nu ta nästa steg ihop med min Herre.
Jag har funderat idag över vad skolan innehållit för min del. Något av det första jag tänker på är all den glädje jag fått känna, inte minst då jag sett våra ungdomar växa, personligen och i tro och lärjungaskap. Hur de kunnat komma och berätta om hur de för första gången vågat höra och följa Herrens röst, eller hur de känt att Jesus förvandlat dem under den tid vi haft här tillsammans. Även glädjen som fyller mig då jag ser hur Gud använder dem i varandras liv, hur Jesus verkar genom dem. Hur de finns där för varandra, älskar varandra, stöttar varandra, uppmuntrar och utmanar varandra, tröstar varandra. Det sker på ett sådant vis och med en sådan kärlek att man inte kan förneka att Jesus ligger bakom, att Han finns med där i allt det vackra. Skulle inte Jesu kärlek finnas här ibland oss och genomsyra allt, då skulle detta ha blivit tre månader fyllda av frustration, irritation och lidande bland oss alla, det är jag säker på. Skolans upplägg är på flera sätt som gjort för det, med alla sina extrema kulturkrockar och allt det intensiva umgänge med människor man inte fått välja själv, men nu inte kan komma ifrån knappt en enda minut. Som tur är finns även i upplägget att man ska umgås med Gud, och Hans närvaro förvandlar alla omständigheter och gör det omöjliga möjligt. Plötsligt ser man förbi all frustration, och kärleken blir det enda som stannar kvar. Då förstår man att det är Gud som verkar.
Säkert är i alla fall att jag verkligen utmanats i mitt lärjungaskap på denna skola, det har fått sättas på prov och växa sig stadigare i Jesus. Många gånger har det varit svårt, att försöka att helt låta mig uppfyllas av Jesu kärlek och sprida den vidare till andra, medan jag i mig själv i just den stunden inte känner någon kärlek alls. Eller att fortsätta kämpa för att allt ska bli till det bästa för skolan och de deltagare vi har här – för att jag vet att det är Guds vilja – då jag i mig själv känner att jag helst bara skulle skita i allt och ta första, bästa plan hem till Sverige. Jag är tacksam för alla de gånger jag tillåtits misslyckas som ledare under den här tiden, det har varit alldeles fantastiskt att folk ändå fortsatt älska mig och anförtro mig ledarskap. Jag hoppas att jag ska få lära mig mycket av dessa misslyckanden, att jag ska få minnas dem och i framtiden kunna handla annorlunda då jag ställs i liknande situationer.
Jag är säker på att jag ännu inte ser allt det Gud gjort i mig under den här tiden, men jag hoppas och ber att Han ska låta det klarna mer och mer, så jag i glädje kan tjäna Honom genom det Han gett mig.
Jag är tacksam att jag fått ge mitt liv åt Gud. Att leva i Hans kallelse är både otäckt och tryggt på samma gång, och det gör livet fantastiskt spännande och rikt. Det onaturliga blir naturlig.
Amen.

Dagboksinlägg 18 September – Louzi, Kongo Kinshasa

Jag har funderat mycket över hur jag bäst delar med mig av mina tre månader i Kongo, och det jag kommit fram till är att jag verkligen vill dela det jag kände på plats. Därför har jag bestämt mig för att här på bloggen skriva ner ett par av de många inlägg jag har i mina dagböcker. Jag hoppas det kan få ge något. Stora kramar och varma hälsningar!

18 September                                                                                                            Luozi

Jag bär på en känsla idag, en känsla av att jag vill skriva ner allt det vackra jag får vara med om här. Jag vill skriva ner det i ord jag tycker om, som speglar det jag känner inom mig. Jag vill att det ska vara en påminnelse till mig själv, så jag alltid kan minnas att vara tacksam, och jag vill att det ska vara ett tack till Gud, en påminnelse om hur stor Han är, hur god Han är.
Men hur kan jag i ord göra känslan rättvisa? Hur kan jag någonsin förklara så folk kan förstå? Så många gånger jag tänker orden varje dag: ”Tänk om de där hemma kunde se mig just nu. Tänk om de kunde få förstå, förstå allt.” Ja, tänk om de kunde se mig där jag sitter och tvättar mina kläder. Hur jag sitter där på verandatrappan, med hinkar fulla av vatten, kläder och tvättmedel framför mig, och skrubbar kläderna rena för hand, tills knogarna blöder av arbetet. Tänk om jag kunde få folk att förstå vilken lycka jag känner i den stunden, få folk att se vilket privilegium det är. Tänk om jag kunde få folk hemma att förstå känslan av att i stort sett allt känns onödigt att ta sig an efter 18.30 på kvällen, då det ändå blir mörkt. Det är lika bra att gå och lägga sig så snart som möjligt, för mycket mer orkar man inte i det totala mörkret – allt blir så omständigt då man måste ha en ficklampa överallt för att ens kunna se var man sätter foten. Man klarar sig tydligen utan elektricitet.
Tänk om de där hemma kunde få vara med mig då jag står och borstar tänderna om kvällarna. Få stå bredvid mig och titta upp på den stjärnklara natthimlen, ivrigt leta efter en uppochned-vänd Karlavagn. Tänk om de också kunde få se en stor, orange måne speglas i Kongofloden. Tänk om de också kunde få se Vintergatan urskilja sig från allt nattsvart och alla stjärnor där högt ovanför huvudet. Tänk om de kunde få vakna till alla de ljud jag får vakna till om morgnarna, och om de också fick fortsätta höra dem under resten av dagen. Denna orkester av Guds skapelse, alla hundratals fåglar som alla med sina egna ljud sjunger i kör, ihop med fladdermössens högfrekventa pip. Tupparna som aldrig slutar gala, getterna som aldrig slutar bräka, och prasslet i det torra gräset. Om det kommer från höns, från råttor, från ödlor, det vet man aldrig.
Tänk om folk kunde få se de majestätiska  mangoträden som omger vårt skolområde, som finns precis utanför dörren. Eller papayaträden, eller det fåtal träd med stora, vackra, rosa blommor, som urskiljer sig från resten av naturen, som nu under torkan är röd och torr. Tänk om folk hemma kunde få se den stora, röda solen då den går upp över Kongofloden, eller samma stora röda då den på eftermiddagen sjunker allt lägre på himmelen, samtidigt som den sprider sitt varma ljus överallt omkring sig.
Tänk om alla mina vänner där hemma kunde vara med och dela glädjen med mig varje gång det finns rinnande vatten! Här får man lära sig att vatten är en lyxvara. Tänk om de också kunde se mig alla de dagar då det inte finns rinnande vatten, och jag får lov att ta min hink med mig och gå ner till floden för att tvätta mig, tvätta mina kläder, och ta med mig vatten upp för att ha till att tvätta händerna och spola toaletten. Tänk om de där hemma kunde dela känslan av att bada i Kongofloden med mig, dela skratten med mig och alla Luozibarn, alla har vi lika roligt varje gång vitingarna leker i floden.
Tänk om folk hemma kunde få se hur mycket jag njuter när jag sitter på verandan på kvällarna, totalt omsluten av mörkret, och lyssnar på hur Marcelin, Rosin och fler sjunger lovsång. De gör det för nöjet det ger dem, och jag sitter kvar för nöjet det ger mig.
Tänk om de där hemma kunde förstå den värme som sprids i hela mig, och den stolthet jag känner, då jag ser våra ungdomar utvecklas och ta sig an utmaningar som egentligen skrämmer dem. I de stunderna är känslan av tacksamhet total, tacksamhet över att få vara med här, få leva i detta under tre månaders tid.
Här är verkligen nåd att få vara, enbart nåd. Jag önskar jag kunde ta med alla mina kära hit, och visa dem allt det jag älskar här, få dem att förstå min känsla av förälskelse, till denna kontinent och till denna skola. Gud gör något i mitt hjärta här, och det blir lätt för mig att minnas Hans storhet och Hans godhet – den är så tydlig runt omkring mig.
Jag vill alltid tacka min Herre för den nåd och den kärlek Han visar mig.

Från novembervärme till novemberkyla – hemma från Kongo Kinshasa

Jag sitter på mitt rum hemma i mammas och pappas hus i Degerfors. I Sverige. Jag landade på Landvetter igår vid 11-tiden på förmiddagen, och har nu alltså varit på svensk mark i över ett dygn. Det känns märkligt. Svårt att förstå. Var det verkligen i förrgår som jag höll på att smälta bort i Kinshasas extrema värme? Och har jag verkligen varit i Kongo i tre månader? Tiden har gått så oerhört fort, och plötsligt känns det som det var nyss jag lämnade Sverige. Samtidigt känns det som en evighet sedan vår första vecka i Louzi. Det var fortfarande rätt behagligt varmt, man svettades inte sönder, och vi alla människor som var där tillsammans kände ännu inte varandra. De sista veckorna i Matadi var det allt annat än behagligt varmt. Till och med vi solälskande svenskar gav upp alla försök att vara i solen och gjorde istället våra kongoleser sällskap i skuggan, skrev påminnelselappar till oss själva att 40 grader i skuggan ÄR faktiskt inte så skönt som man får för sig. De sista veckorna i Matadi kände vi också varandra, svenskar som kongoleser. Vi hade delat upplevelser som gjort att vi för alltid kommer förbli syskon, och all kärlek vi kände gentemot varandra genomsyrade allt.

Det är svårt att berätta om en sådan upplevelse jag just varit med om. Var ska man börja, och hur ska jag få folk att förstå? Livet i Kongo är verkligen så extremt annorlunda än här, kontrasterna är enorma, och det är en helt annan verklighet som råder där. En verklighet man inte riktigt kan förstå. För att se till vardagslivet i Kongo så är det fyllt av äventyr. Bara spänningen i att inte veta om det kommer finnas rinnande vatten liksom! Kommer jag kunna duscha bort all denna äckliga svett som fått mig att klibba hela dagen, eller kommer vattnet vara slut? De flesta dagarna rann inget vatten alls, men hade man tur fanns det fortfarande kvar i de tunnor vi hade för att lagra vatten. Då kunde man ta en hink och skopa och skölja av sig och vara riktigt nöjd efteråt. Var däremot även tunnorna tomma blev det lite annorlunda. Då fick vi gå ner till Kongofloden istället, och försöka på bästa sätt att fullt påklädd försöka tvätta sig så ren som gick. Killar på ett ställe, tjejer på ett annat. Hur mycket hud som är tillåtet att visa skiljer sig mellan kulturerna, minst sagt. Även kläderna behövde många gånger tvättas nere i floden då inget vatten rann, och då satt vi där med våra hinkar och skrubbade. Än mer sällan än det fanns vatten fanns det elektricitet. Vi insåg att man klarar sig rätt bra utan det. Pannlampor är bra grejer, ger fullt tillräckligt med ljus och du slipper att själv hålla i den.

Att resa i Kongo är också ett äventyr. Vårt vanligaste transportmedel då vi skulle färdas någonstans var ett lastbilsflak. Timmar och åter timmar på söndereroderade, röddammiga vägar som jag med reservation ens väljer att kalla vägar. Vi insåg att gränsen mellan att förtrösta på Herren och att sätta Gud på prov är hårfin, men vi lärde oss åtminstone att be ständigt. Gud höll sin vakande hand över oss, och trots att vi ibland undrade om vi skulle dö så tog vi oss alltid fram oskadda. Vi sjöng i kör tillsammans på Lalehs sång ”Some die young”, och var tacksamma då vi förstod att vi inte behövde räkna oss till den skaran. Åtminstone inte ännu. Problem uppstod dock då lastbilsmotorn gick sönder mitt i ingenstans, längs de trasiga vägarna i Kongos bergiga landskap. Vad gör man då? Väntan blir lång innan man tillslut ändå lyckas ta sig dit man ska, på andra vis än vad som först var tänkt. Och då vi ändå är inne på transporter, ni vet väl att man i en buss gjord för 16 personer egentligen får plats 32? Det är bara att klämma ihop sig och böja ryggen lite märkligt så går det. Svårt blir dock om det börjar regna, då stängs ju vägarna av. De blir en enda stor lervälling och det går inte att ta sig fram på dem, så då blir det ännu en gång till att planera om. Man får vänta ut regnet helt enkelt, vänta tills vägarna torkat upp någorlunda och hoppas på att det sker i tid för att man ändå ska hinna ta sig de mil man tänkt under dagen. Bara man slipper övernatta längs vägen får man vara nöjd. Lunch får man fixa med hjälp av dricka och kex.

Maten i övrigt som vi fick bestod av ca tio olika maträtter som vi gick runt på morgon, middag, kväll. Frukost var alltid vitt bröd. Kvällsmat var alltid vitt bröd med något tillbehör som varierade. Lunch var alltid ris med något tillbehör som varierade. De sista veckorna kunde vi ofta lista ut vad vi skulle äta genom att fundera över vad vi åt för fyra dagar sedan. Så gick det runt, runt, runt. Min favoritlunch var vita bönor (som jag knappt ens tyckt om i Sverige) och min favoritkvällsmat var då vi fick pasta med ketchup till, det var lyx! (Inte heller ketchup har jag tyckt om hemma i Sverige.) Jag drömde ofta och mycket om svensk mat, trodde jag skulle dö halvt av längtan, och kilona lämnade våra kroppar i takt med att veckorna gick, då näringen i maten fortsatte vara mindre existerande än vi var vana och då matsäckarna sakta men säkert krymptes. Våra kongolesiska vänner blev samtidigt allt härligt fylligare tack vare de tre måltider vi ändå fick varje dag. Det var gott att se dem bli mindre beniga, men hemskt att veta att det var på samma kost som vi själva blev knotiga.

För att avsluta kan jag tala om att den absolut mest sunkiga offentliga toalett jag skulle kunna hitta här i Sverige hade varit ren lyx under en praktikvecka i Kongo! Jag skulle kunna göra en lång utläggning för att beskriva de många hålimarkenbås jag så många gånger satt på med en mage som reagerat på miljöombytet, men jag inser att det kanske skulle bli lite too much, så jag nöjer mig med att försäkra er om att man åtminstone blir stark i benen och lär sig att sikta rätt!

Jag hoppas att ni alla haft en fantastisk höst, det har jag. Gud har verkat stort i människors liv och det har varit nåd att få vara med. Jag ska göra mitt bästa för att dela med mig mer om vad jag varit med om under min tid i Afrika, men vi får se när orken och inspirationen infinner sig. Tills dess – ta hand om Dig! Du är värdefull.

Med kongovärme och kärlek,

Moa Julia Christina

Tid för Afrika

Så var det plötsligt dags. Tiden är inne. Jag har nu nått fram till den tid som är början på mina tre månader i Kongo. Det känns knäppt, men väldigt spännande också. Framför allt väldigt välsignat. Det är nåd att få vara med på något så stort! Det är en stor förmån att få åka som ledare på en Apg29-skola. Under veckan som gått har vi haft förkurs på Karlskoga folkhögskola, det var en riktigt go vecka. Den lilla resfeber jag bar på fick bytas ut mot ett sug att få ge mig iväg, att få se vad Gud vill göra i dessa ungdomars liv denna höst, och även i mitt. Det känns fantastiskt! Vi känns som ett riktigt gott gäng som åker, jag känner redan så mycket kärlek till dem, och alla verkar nyfikna på varandra och tycks ha stora förväntningar på hösten. Coola ungdomar alltså, modiga. Och underbart att se den stora Gudslängtan som finns i dem. Bland de övriga ledare jag ska åka ner med trivs jag som fisken i vattnet, vilka underbara människor! Det känns tryggt, och jag tycker väldigt mycket om dem. Det känns som ett privilegium att få åka ihop med dem.

Idag har jag i vilket fall haft min sista dag här hemma i Degerfors och hos familjen. Jag har  packat hela dagen och försökt att även hinna med lite tid med familjen. Jag kommer sakna dem väldigt mycket. Har behövt säga hejdå till väldigt många kära människor de senaste veckorna och det har varit jobbigt, jag gillar det inte alls! Men imorgon tar jag i vilket fall ett tåg ner till Göteborg, för att ha en dag där innan jag tidigt på måndag morgon lyfter från Landvetter och far ner mot Kinshasa. Så galet spännande!

Någon mer information vet jag inte om jag orkar ge just nu, så det får nog utebli. Jag tror vi alla klarar oss ändå.

Min önskan och bön är att ni alla får en härlig och välsignad höst! Minns att Herren är finns hos er vare sig ni tror det eller ej. Han är blott kärlek.

Stor varm kram från mig, så ses vi igen i adventstider!

Något att hoppas på

Idag tänkte jag göra det så enkelt för mig själv att jag bara ska citera något någon annan redan skrivit. Men jag gör det för att det är så vansinnigt bra, och något så väldigt viktigt att minnas i livet. Någonting värt att dela helt enkelt. Det är ut Per Arne Dahls bok ”Något att hoppas på”, ur 7:e kapitlet.

FRIHETEN BÖRJAR MED MINNENA

Ett av mina sorgligaste barndomsminnen var när min kamrat Geir dog av en hjärntumör. Vi blev så ledsna, alla i skolan, och vår lärare pratade om det i en timme. Men vi fick inte lov att vara med på begravningen, och vi fick inte prata med hans familj. Vi fick en känsla av att detta borde glömmas bort så skyndsamt som möjligt så att skolgången stördes så lite som möjligt.
I dag finns det en helt annan medvetenhet om hur viktigt det är att sörja, prata, ordna  minnesstunder, se den som har dött och ta till sig det som har hänt. Efter den 22 juli ville så gott som alla familjer åka tillbaka till Utøya, gå samma väg och se platsen där det hände – även om det var smärtsamt och outhärdligt. Mångas reaktion var: Vi är glada att vi gjorde det. Och kristerapeuter och präster är tydliga i sitt budskap: Detta är det bästa sättet att resa sig efter en omskakande händelse: att vandra på ”Via dolorosa”, lidandets och smärtans väg.
Som präst möter jag ständigt kvinnor och män som inte har valt den här vägen och som påverkas långt efteråt av obearbetad sorg, något som får konsekvenser både för dem själva och för deras närmaste. Kjell är en av dem.
Han hade gått vilse i livet eftersom han aldrig hade vågat gå in i dödens landskap. Han hade en oro och en otillfredsställelse i kroppen som aldrig tog slut. Han fick slita för att kunna vila, och han fick svårt med sömnen. Länge hade han tänkt att han hade det som han förtjänade det. Han kunde inte glömma ett tal som hans konfirmationspräst hade hållit trettio år tidigare: ”Det vi sår får vi skörda!” hade prästen sagt.
Det var nog honom själv det var fel på. Dessutom slutade han aldrig drömma tunga drömmar om sin psykiskt sjuke far som i alla år hade plågat hela familjen med sin vrede och sitt våldssamma beteende. Men nu skulle det bli bättre! Pappan – den tragiska figur som gav honom en örfil istället för att tala honom till rätta, som slog i stället för att behärska sig och som alltid var tvetydig när han försökte säga något positivt – var död, och därmed var väl Kjell färdig med honom? Han trodde att pappan var borta den dag han sänktes ner i den frusna vinterjorden.
Så tänkte han tills han gick in i väggen. Kraften som hade gått åt till att försöka glömma hade tagit slut. Han hade ingen kraft kvar att glömma med, och en vinterdag stod han vid gravstenen. Där låg hans far, och Kjell hade bett prästen följa med för att han inte vågade stå där ensam. Till kyrkogården gick han för att minnas. Till gravens kant gick han för att han själv hade kommit till randen av ett stup där han bland annat upptäckte att vi också får skörda det andra har sått i våra liv. Han upptäckte att den som går överallt i livet för att glömma aldrig kan bli annat än rastlös och orolig. Därför gick han till kyrkogården för att försöka minnas.
Han hade förberett sitt tal till pappan noga. Nu stod han på den snötäckta marken och stirrade på granitstenen. Halvhögt läste han texten på gravstenen, och sedan började han hålla det tal som han aldrig hade vågat hålla till sin pappa i levande livet. Ärliga ord från en kämpande själ. Hårda anklagelser från ett kränkt barn. Jobbiga minnen från en bortglömd ung man, men också några goda ord, ”i anständighetens namn”, som han sa.
I tjugo minuter höll han sitt tal vid gravkanten. Rösten sprack. Där orden tog slut tog tårarna över, och mannen satte sig på bänken och bannade sig själv: ”Att jag inte har gjort detta tidigare… Att jag inte har gjort detta tidigare!”
Men han gjorde det ju nu. Han visste att hans liv skulle vara förbi om han inte på ett eller annat sätt blev färdig med att glömma. Prästen hade läst Max Schelers ord för honom: ”Remembering is the beginning of freedom.” Att minnas är början till frihet. Kjell hade dessutom läst en annan klok man, en man som inte fick någon ro förrän han fick hjälp att minnas: ”Den som glömmer det som ligger bakom honom är dömd till att upprepa det.”
Men vi bör tillägga att detta också gäller det goda i livet. Den som glömmer det goda som ligger bakom honom lyckas sällan upprepa godheten och kärleken. Att öva sig i att minnas det goda är ett lika viktigt sorgearbete som det är att minnas det svåra. Det är ett viktigt perspektiv att hålla fast vid i en tid som ropar efter goda förebilder, kvinnor och män som har visat vägen utan att stå i vägen.

Det var min mor som läste detta för mig idag när hon kom hem från jobbet. Vi satt tysta tillsammans och drabbades av sanningen och vikten i dessa ord. Det är ju just såhär det är, och det gäller så många fler aspekter i livet än bara döden. Om du inte bearbetar tar du dig aldrig vidare. Det du anstränger dig för att glömma kommer istället visa sig i allt annat i livet, där det egentligen inte hör hemma. Om du aldrig möter dina minnen kommer de aldrig sluta jaga dig, och om du aldrig konfronterar det svåra i livet kommer du aldrig bli fri från det. Och vågar du inte komma ihåg dina minnen kommer du heller aldrig komma ihåg vem du är. Du går vilse, förvirrad och rädd, och finner varken vila eller ro. Det är så jag tror. Så ta detta med dig, och minns att det är i din svaghet du växer dig starkare!

Med värme och kärlek //Moa

En sommar i livet

Sommaren har sagt ett enda stort swisch. Tiden flyger fram, och om ett par dagar går vi in i augusti. Augusti betyder att sommaren börjar gå mot sitt slut. Hur gick det till? Om inte mer än fyra veckor är jag och mina ledarkollegor alldeles precis nyanlända till Kongo Kinshasa, landet som då ska bli vårt hem i tre månader framöver. Knappt tre veckor kvarstår tills förkursen drar igång och jag får träffa alla de människor jag ska dela mitt liv med denna höst. Det känns fantastiskt! Det är så speciellt, hur en grupp människor kan föras samman och inom en kort framtid knappt veta hur de klarar av livet utan varandra. Hur de klarat livet fram tills dess utan varandra. Det är stort, känslan av att vara en familj, att höra ihop. Att vara en skara syskon, från olika håll i landet och i världen, som älskar varandra så högt. Jag har stora förväntningar på den här hösten, på vad Gud vill göra med den och med oss alla. Jag ser verkligen fram emot det stora äventyr som väntar. Samtidigt är känslan en annan i år än den var för ett år sedan då jag for iväg med samma skola, fast som deltagare. Då ville jag bort bort bort, från allt det jag fanns i. Jag behövde få fly från det som var min tillvaro, jag hade inget levande liv i Sverige utan behövde få påbörja ett nytt. I år har jag ett liv här hemma som jag trivs med, det är fyllt av glädje, tacksamhet och kärlek. Jag har haft ett fantastiskt år hittills, omgiven av vänner och med något meningsfullt att göra. Jag lämnar något denna gång som jag inte lämnade senast, och att få komma iväg känns nu inte lika livsavgörande. Ändå känns det lika rätt.

Min sommar har hittills varit en fortsättning på vårens flängande, men uppgraderad till en högre växel. Resväskan har lojalt stått vid min sida i stort sett varenda dag, och knappt en enda gång blivit ordentligt uppackad. Officiellt bor jag hemma hos föräldrarna under sommaren, men i praktiken har jag nog spenderat mer tid på annat håll, olika varje gång. Det har gjort mig trött, men det har också gett mig mycket som en sommars jobb aldrig skulle kunna ge. Det var ju en sådan här sommar jag ville ha, en chans att fara runt och ta vara på det fina jag har i mitt liv. Degerfors har hela tiden varit platsen där jag regelbundet landat i några dagar, packat upp, tvättat, packat om och hämtat krafter för nästa tripp. Jag tycker det är fint när jag tänker på det, är det inte mycket så ett föräldrahem ska kännas? Som en trygg plats man får återkomma till närhelst men behöver? Man får packa upp det man har med sig, tvätta av det om det behövs, packa ner det man behöver för att gå vidare och när krafterna finns ge sig av igen. Ett öppet hem, där man får vara, finnas till och omslutas av kärlek. En plats där man får växa, uppmuntras och med omsorgsfulla händer stöttas längs färden ut i det egna livet. Det är lite så det känns hemma hos mamma och pappa, som en oas i livets öken, en plats där jag vet att jag alltid kan finna styrka och påfyllning för att fortsätta vidare. Jag kommer alltid älska mamma och pappa för det trygga hem de gett mig, och vara dem evigt tacksam.
För att gå vidare med uppdateringen av mitt liv går jag nu från en glädje till en annan – för en dryg vecka sedan fick jag var med om något spektakulärt i mitt liv. Något stort, fantastiskt och galet grymt, som jag i många år önskat och hoppats att jag någon gång skulle få vara med om – jag fick gå på konsert med Paul Simon. Jag tror jag kan dö lycklig nu. Vilken konsert! SÅ.SJUKT.BRA! Jag fullkomligt älskar honom och hans musik, och lyckan att få se honom live fick mungiporna mina att snudda vid öronsnibbarna hela konserten igenom. Det var verkligen en grym konstert, så musikalisk, så genialisk, så briljant. Precis som på albumet Graceland, vars 25-årsjubileum var anledningen till turnén, så var mycket av musiken präglad av sydafrikanska influenser, och flera av Sydafrikas största och mest kända musiker fanns på scen. Jag var i extas och upplevelsen var värd vartenda öre jag behövde betala, den blev ett minne jag kommer bevara med omsorg!

I övrigt är jag bitter över sommarens skamliga väder, men bestämde mig just för att försöka att inte förstöra den positiva energin i detta inlägg, så jag ska låta bli att spy ut massa besvikelse. Jag har trots allt legat i flera timmar i solen idag, kroppen inoljad från topp till tå. Det gäller att passa på vid varje tillfälle!

Jag hoppas att Du som läser detta mår bra, och att Du har en fin dag. Glöm inte att Du finns här av en anledning, av en kärleksfull vilja.

Tack och bock och en varm kram!

//Moa

Ett vemodigt men harmoniskt rätt

Just nu sitter jag inne på mitt rum här i Askim, njuter av mitt öppna fönster, den härliga försommarkvällsluften och ljuden från alla människor som tillbringar sin kväll nere vid stranden precis här nedanför. Jag skriver en avslutande rapport över tiden här i Göteborg, och kan inte hjälpa att det förstärker mitt vemod en himla massa. Om bara nio dagar är jag härifrån, hemflyttad, och kan inte längre säga att jag bor i Göteborg. Kursen avslutas, Våga Tro är slut för min del och jag lämnar Fiskebäck, Fischers Creek och Brunnen – åtminstone för den här gången. Det känns sorgligt, jag trivs så fantastiskt bra här, jag älskar staden så det nästan smärtar, och jag har funnit en plats i Brunnen, min församling, som jag är så tacksam för. Det känns häftigt, att ha funnit en församling jag brinner så för, där jag känner den där äkta gemenskapen som skapar en familj, och att ha drömmar om församlingen och så gärna vilja vara med och följa dess utveckling. Just nu är planen att så snart möjligheten finns flytta tillbaka till Göteborg och engagera mig ännu mer i Brunnen, och jag ber till Gud att Han ska hjälpa mig bevara den längtan.

Samtidigt som jag känner det så starka vemodet när jag skriver min rapport känner jag också en så fantastiskt stor tacksamhet – ja, till och med vemodet får mig att känna tacksamhet. Det kan ju inte betyda något annat än att jag haft en tid är som är värd alla tack jag har. Jag har fått växa här, jag har fått leva här och jag har fått njuta av livet, av tron och av Sverige. Jag har fått njuta av livet i tro i Sverige. Jag har fått lära känna människor som hjälpt mig i växandet och i kamperna, som skänkt mig glädje och värme och som har på alla sätt förgyllt tiden, jag har fått ha en fantastisk tid med min fina Emma. Det är så tydligt för mig att detta var var jag var menad att vara den här våren, det har varit planerat och förberett, och det har varit rätt. Och trots att det känns vemodigt, så känns även fortsättningen rätt – jag är på ett eller annat vis redo att fortsätta vidare härifrån, den här tiden och platsen har gett mig det jag behövde för att kunna gå vidare till nästa tid och plats, och även om jag är säker på att Göteborg, Brunnen och Våga Tro skulle kunna ge mig ännu mycket mer så känner jag ändå övertygelsen om att det är färdigt nu. Det finns någon annanstans där jag är menad att vara nu, och det känns rätt. Jag får en sommar hemma, i vila, i mitt somriga, härliga Degerfors. Jag får ta vara på vänner och gemenskap, jag får njuta av sommaren i vårt fantastiska land. Jag får vila hos min Herre och ladda batterierna för nya äventyr med Honom, nya sammanhang att få tjäna Honom. Jag får åka till Kongo till hösten, tjäna som ledare, finnas till för andra ungdomar i deras kamp med livet och tron, försöka stötta dem och hjälpa dem längs Vägen. Tillbringa tre månader i mitt Afrika, njuta av allt det har att erbjuda, och lära känna fantastiska nya syskon i Kristus. Jag ser fram emot det, och vet att när jag väl är där kommer jag minnas en fantastisk vår här där jag är nu, och ännu tydligare se allt den gett mig. Jag känner mig harmonisk inuti, och jag tror det är ett gott tecken – det finns en större plan än den jag kan skåda.

Under veckan som passerat har jag spenderat en hel massa dagar hemma i Degerfors, min älskade mor fyllde 50 och jag var hemma och hjälpte till i firandet. Det var härligt att mötas av ett blomstrande Degerfors, det fick mig att minnas vad jag älskar med den orten, och det var underbart att få tillbringa tid med min familj och med vänner och släkt. Jag tog bilen hit till Göteborg idag, ännu ett tecken på att tiden här snart är slut – bilen är för att jag ska kunna få med mig alla mina grejer hem när det nu snart är dags att ta mitt pick och pack och bege mig. Jag ska i vilket fall försöka göra det allra bästa med den tid jag har kvar här, njuta och pumpa ut allt det underbara jag har här!

Hoppas att Du som läser detta mår bra. En stor kram med värme till Dig, var rädd om Dig!

Lite bilder från mammas 50-årsdag

Maaaaaaassa god mat, alldeles strax redo att serveras

Mammas alla mostrar kom och gjorde henne glad

Vänner ”hemifrån”

Pappa och hans bröder!

Mina pärlor! ❤

Mina pärlor ❤

Syskon ❤

Syskon ❤

Med kärlek och välsignelser

//Moa

Livet i kärlek.

Idag har jag varit hos min DNA-vän, Leah. Jag vet som vanligt inte hur mycket jag berättat och inte, så jag ska förklara lite kort vad det betyder. Församlingsplanteringen Brunnen som jag är med och jobbar i är uppbyggd på DNA-grupper, cellgrupper och storgrupp. DNA-grupperna består av två-tre personer och har för avsikt att träffas ungefär en gång i veckan, då man delar livet och tron med varandra, på djupet. Uppmuntrar varandra, ber för varandra och utmanar varandra i tron. Cellgrupperna är grupper om cirka 10-12 personer och samlas en söndag i månaden, äter tillsammans, umgås och har andakt tillsammans. Sedan har vi en gång i månaden storgruppsmöten då hela församlingen samlas för att fira gudstjänst tillsammans.  Vid alla tillfällen ses vi hemma hos folk, vi har ingen kyrkbyggnad – det är församlingen som utgör kyrkan. Jag kan nog inte med ord förklara hur extremt värdefullt det är att jag får träffa Leah regelbundet och prata om alla de tankar vi har om tron, dela svårigheter och kamper, uppmuntra och uppmuntras och dela böneämnen. Att ha en person som det är självklart att dela allt det häftiga Gud låter mig uppleva ihop med, men där det också är självklart att dela allt det jag kämpar med i tron. Att veta att hon ber för mig under veckorna, och att också få be för henne, att kunna få små sms med bibelverser och att själv kunna skicka sms med bibelverser som berör mig. Det är verkligen fantastiskt, och varje gång jag träffat henne känner jag mig upplyft, uppmuntrad och inspirerad! Den lilla gruppens stora betydelse, det är verkligen så sant – det är så viktigt att ha ett sammanhang där man ärligt, enkelt och avklätt kan dela livet och tron.

I övrigt rullar livet på som vanligt här i Göteborg, jag njuter fortfarande, och bor fortfarande i min väska. Flänger runt som om själen vore den mest rastlösa någonsin, fast det inte alls är sant, och har under denna vår åkt mer tåg än någonsin tidigare i livet. Mitt inre blir varmt av lycka och tacksamhet när jag tänker på hur ärligt bra jag faktiskt mår, jag har så fantastiskt mycket som gör livet rikt, så mycket att vara tacksam över. Jag har helt fantastiska föräldrar och så fina bröder, vänner som slår allt och gör livet värt att leva och en Gud som är god mot mig. Jag chockas när jag tänker på vem jag var för ett år sedan. Vem jag var för bara åtta månader sedan. Det gör nästan ont att tänka tillbaka, så vilsen jag var, i livet och i allt, och så tom jag kände mig i mitt inre. Ibland undrar jag var jag hade varit idag om jag inte farit till Ecuador. Jag inser att det gjorde hela skillnaden i mitt liv, jag brukar till och med påstå att det räddade mig. För jag tror faktiskt det gjorde det. Jag fick hitta tillbaka till mig själv, återfinna de stigar jag snubblat bort ifrån. Jag fick finna värdet i mig själv, börja se mitt inre och växa i den jag egentligen är. Jag fick börja lära känna Jesus och erkänna Honom som Herre i mitt liv på ett nytt sätt. Jag fick återfinna meningen med mitt liv. Jag kommer aldrig någonsin kunna uttrycka den enorma tacksamhet jag känner för de tre månaderna, till Gud och till alla de vänner jag fick där. Kommer aldrig kunna uttrycka min enorma kärlek till dem alla. Jag är glad och tacksam att jag förhoppningsvis kommer få åka iväg på Apg29 igen, det är ju åtminstone vad jag hoppas inför hösten. Är det inte dit jag ska så har Gud verkligen grundlurat mig. Sista ansökningsdagen var 15 april, och jag vet att deltagarna genomgår intervjuer just nu, så jag själv går och väntar på ett samtal för att få komma och bli utfrågad. Det är läskigt med intervjuer och jag blir rädd av dem, men samtidigt är de lite roliga och spännande. Åtminstone när det gäller något som detta.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om tankar som rör sig i mitt huvud, för de blir aldrig någonsin tysta, men jag tror jag ska lämna detta kort. Det känns bäst så, alla mina förvirrade tankar om framtiden och vad jag ska ägna mitt liv åt känns som att jag borde behålla för mig själv. Och det är nog vad som tar upp både mest förvirring och mest tid just nu.

En stor varm kram till er alla där ute, kom ihåg hur högt älskade ni är!

Bendiciones!

Moa

Värsta språket

Hey peeps!

Eftersom våren så smått har börjat anlända till vårt land och mjuka upp det lite med en gnutta värme och ljus, så har jag liksom många andra börjat använda mina converse igen. Underbart, jag blir så lycklig i hjärtat! Det som slår mig varje gång jag slinker i dessa härliga, våriga skor och ger mig ut på de torra och grusiga gatorna är hur extremt lätt det är att gå i dem. Det känns som att jag flyger fram! Jag har den senaste tiden tänkt på hur dålig jag blivit på att gå sådär raskt som jag alltid varit expert på, men icke då, den förmågan kom tillbaka med lite lättare skor! Jag kan inte minnas att detta är något som slagit mig någon tidigare vår i livet, men de där vinterkängorna jag har måste verkligen tynga ner! Härligt är det i alla fall, att skorna gör fötterna lika lätta som själen känns såhär om våren.

Har jag berättat för er om hur jag känner det som att jag lever i en totalt internationell värld just nu? Jag minns inte alls vad jag berättat om och inte. Men iaf, vi jobbar ju en del i en internationell församling här i Göteborg, som är knuten till Fiskebäcks missionskyrka, så där finns en hel massa olika nationaliteter samlade. Alla deras gudstjänster sker alltså på engelska. I Brunnen, församlingsplanteringen vi är med och jobbar i, är det också människor från flera olika nationaliteter, så även där förs delar av mötena på engelska. Jag är inneboende hos ett amerikanskt par, och vår ”granne” som Emma kallar honom, killen som också är inneboende här, är spansk-engelsk. Det blir en heeeeel massa olika språk som talas om dagarna helt enkelt! Plus att jag brukar prata en del franska med Anna. Jag har börjat hoppa mellan alla dessa språk alldeles hej vilt, och ibland är det ingen ordning alls i hjärnan. Men jag ska inte klaga, det är faktiskt bara roligt, jag älskar ju språk. Men lite förvirrande blir det ibland! Dessutom gör vistelsen i Göteborg att mitt språk överlag förändras. Jag är en sådan där pinsamt lättpåverkad person då det kommer till dialekter. Jag tror det delvis beror på att jag aldrig haft särskilt utpräglad dialekt från där jag växt upp, men sedan har jag också hört att det har att göra med att man är musikalisk, man härmar melodier lätt – där väljer jag att ta åt mig, det låter fint! Resultatet är i alla fall att mina föräldrar efter en stunds konverserande med mig tillslut inte kan hålla sig från att roat kommentera hur jag låter. Jag har också kommit på mig själv med att använda ord jag aldrig använt förut, som jag undvikt för att jag tyckt de lät fåniga – nu är de all over the place i min mun. Och juste ja, jag har också upptäckt att jag börjat slänga in fraser på andra språk lite här och var i mina meningar, råtöntigt, men mest för att de helt enkelt är de som snabbast dyker upp i mitt huvud och känns mest passande. Jag får skärpa mig helt enkelt, jobbar på det.

Ikväll har vi haft vår första kväll med Språkcafé i Brunnsbo, den kändes riktigt lyckad och jag hade verkligen roligt! Där är det svenska som gäller så långt som möjligt. Tanken är att skapa en plats där svenskar och invandrare kan mötas, lära känna varandra och där svenskarna kan hjälpa invandrarna att lära sig språket bättre. För att de ska slippa språket som ett hinder för att integreras mer i samhället. Superduper! Ska bli riktigt roligt att fortsätta med!

På onsdag är det kursdags för mig igen, vi åker iväg till Alvesta för att delta i en kurs om församlingsplantering. Det ska bli riktigt spännande faktiskt! Därefter har jag ledig helg, far till Solna för fyraårskalas, och sen åker jag hem till Degerfors för att nästa vecka ha en ny vecka på Karlskoga. Nice. Chevere. Gött.

Nu är det dock natten som gäller, en psalm ur Bibeln och sedan sova. Frukost serveras imorgon i Fiskebäck, på personalmötet. Jag gillar mitt liv. Mycket.

Nattinatti på er alla, sov sött och dröm fina drömmar!

Ps. Mamma och pappa, jag älskar er! Och Jonatan och David också, såklart!

Tro, hopp och kärlek – lycka.

Livet leker vidare, och jag tycks ha fortsatt fullt upp. Isen har smält undan, fåglarna har börjat kvittra och jag har börjat andas en aning av vår. Bröstet fylls av lycka och hopp och hela min skapelse bara njuter – vår. Underbara, underbara vår. Det är min absoluta favoritårstid, även om jag älskar dem alla, för då ligger allt det underbara framför oss och ruvar på allt sitt härliga, och bara väntar på att ösa det över oss! Allt dött kommer till liv, allt grått återfår sin färg och varje vår känner jag det som att mitt inre genomgår samma livfyllda och färgglada förvandling som världen runt omkring mig. Jag älskar alla fräknar som dyker upp i mitt ansikte, alla småstenar som lämnar trottoarerna för att ta plats i mina converse, och jag till och med gillar min traditionella vårförkylning – då vet jag att allt är som det ska. Just nu kan jag knappt bärga mig inför den stora längtan jag har till nästa gång jag åker hem till Degerfors, då ska allt vintrigt med i väskan dit, dumpas och bytas ut mot allt vårigt som får följa med i väskan tillbaka. Skinnjacka, converse i alla modeller, tygskor, klackskor och solglasögon. Lovely, ge mig mer och ge mig nu!

De senaste veckorna har jag varit ensam i vårt rum här i Askim, Emma har varit i Österrike med sin familj och åkt skidor (inget synd om henne!). Dock har rummet stora delar av tiden ekat helt tomt, jag har flängt runt och konstant bott i min väska. Många dagar och nätter har spenderats ute på Öckerö hos Anna, underbara människa, hon är mitt bönesvar! Där har livet skämt bort mig, och allt är ett enda stort, gött häng. Jag har också tagit mig en tvådagarstripp till Stockholm och Solna (jaa, låååång resa), underbart gott som alltid. Kände att jag inte stod ut att vänta de två sista veckorna som var kvar innan mitt inplanerade besök =) Jag älskar fortfarande känslan av att vakna på deras TV-soffa av att sockertoppsThea kommer springande (för två år sedan när jag först upptäckte det underbara i detta kom hon tassande, jag vet inte om jag kan säga det längre. Stegen är stadigare och både blöjan och nappen är borta, så stor hon blivit min tösabit!), kryper ner bredvid mig under täcket och vill titta på TV. Så ligger vi där och gosar, hon tittar på Dinosaurietåget och blir arg på mig varje gång hon märker att jag halvsover istället för att titta jag också. Jag älskar henne av hela mitt hjärta! Nu för tiden får jag dessutom uppleva något lika mysigt om kvällarna då jag får ha en sovande Tage på magen, jag älskar honom också av hela mitt hjärta! De är min favoritfamilj, livräddande och påfyllande! Även om besöket blev kort så blev det lika gott som alltid!

Nu ser jag, efter en ledig gårdag som spenderades på ett utomordentligt vis i Borås, fram emot en ny arbetsvecka. Idag har varit studiedag, men förutom att läsa min båtbok och Bibeln har jag också hunnit vandra runt i Brunnsbo med Klara och sätta upp affischer som annonserar starten av språkcaféet vi håller på att starta upp. Tänk vilket jobb jag får ha, rena rama lyxen, underbart! Att tjäna Jesus är verkligen det grymmaste. Några av de bästa men på ett sätt märkligaste arbetsdagarna är söndagar. Söndagar är gudstjänstdagar, riktiga Jesusdagar. Dagen börjar klockan 11.00 med gudstjänst, i Fiskebäck eller Fishers Creek är upp till mig. Med det tillhörande kyrkkaffet efteråt är jag därifrån kring 13.30 tiden, då hinner jag hem i en, eller om jag lyckas riktigt bra, två timmar, äta, ladda om och sedan iväg på gudstjänst nummer två som börjar klockan 16.00. En av ett annorlunda slag men minst lika trevlig och givande! Sedan brukar jag behöva stressa därifrån för att hinna på bönegrupp ihop med vänner som vi brukar sätta 19.00 som tid för. Så kanske vi sitter där och tjattrar, ber, äter och har oss fram till 22.00 någon gång, då det börjar bli dags att ta sig hemåt. Så var dagen över och allt har handlat om Jesus. Låter det inte grymmast? Jag tycker det är fantastiskt.

Men, nu har jag snart skrivit en hel novell och känner att det är dags att bege sig. Jag vill ta kvällen, är trött och vill sova tidigt. Läser jag lite i båtboken lyckas jag säkert få tillräckligt mycket tid att gå för att det ska vara godkänt att släcka på riktigt!

Nattinatti och stor kram på er alla! Var rädda om er och varandra.

Med kärlek och värme

// Moa

Detta bildspel kräver JavaScript.